Ett litet papper

När jag kom in i mitt rum i förrgår kväll låg det ett papper på min säng. Pappret såg väldigt officiellt och pampigt ut. Jag hade inte lagt det där. Det visade sig vara ett inspektionsformulär.

Jag hade helt glömt bort att kontraktet gav min hyresvärd rätt att inspektera mitt studentrum, och jag måste säga att det är en rätt så obehaglig känsla att veta att någon har varit inne i mitt rum utan att jag visste om det. Egentligen har jag dock bara mig själv att skylla, eftersom de faktiskt skickade ut information om att de skulle genomföra inspektioner.

Rumsinspektionen blir underlaget för huruvida du får tillbaka din deposition på £250. Jag vet dock inte om jag har klarat mig eller inte. Mitt papper har tre stora bockar, och jag vet aldrig riktigt hur jag ska tolka det. Är en bock bra eller dåligt? Det fungerar väl som både och. Inspektören har också skrivit ”Posters on walls” vilket gör mig väldigt förvirrad. Är det ett problem att jag har posters på väggarna, eller försöker hon säga att hon tycker om just mitt val av dekoration?

Med största sannolikhet bor jag på samma område även nästa år. Men där går nog smärtgränsen.

Läs även andra bloggares åsikter om studentrum, aberdeen, inspektion, deposition

Serious business.

En av mina skotska vänner har publicerat en statusuppdatering på Facebook där han säger att han är stolt över att vara brittisk. Detta till synes oskyldiga meddelande har fått 50 kommentarer hittills.

En kommentator säger ”fuck the Queen” upprepade gånger. En annan kritiserar NHS (den allmänna sjukvården) för ineffektivitet men tvingas be om ursäkt några minuter senare. En tredje debattör börjar prata om slaget vid Boyne och Vilhelm av Oranien. Till slut skriver en man i enbart versaler - cruise control for cool – att STORBRITANNIEN INTE ÄR EN NATION – DET ÄR EN STAT. Och där slutar liksom diskussionen.

Läs även andra bloggares åsikter om storbritannien, stolthet, facebook

Intermezzo på en strand

Jag springer under vitgråa skyar och genom nyblommande alléer, på stigar och vägar jag inte känner till. Det är som om jag vore Magellan i joggingskor. Jag navigerar mig efter floden och floden för mig ut till havet som jag hade glömt fanns där. Allting i Aberdeen är byggt några kilometer inåt land – de har inte rätt klimat för någon strandkultur. Så när jag stannar för att andas på en strand som är oändlig och tom känner jag mig som den sista människan på jorden, och allt är hav och sand och ingenting. Sedan ser jag oljetankern som ligger ankrad i horisonten och världen fylls på igen.

Och när jag vänder mig om är det miljonprojekt i bjärta färger och Lidl-butiken strategiskt placerad mellan miljonprojekten och studentboendet och kundvagnen från Lidl som någon kastat ner i floden i vad som nästan ser ut som protest och en man med grönt ansikte som ska till jobbet och bilar som kör på fel sida av vägen. Än finns det mycket att se; än finns det mycket att upptäcka. Kartan slutar aldrig suddas ut och ritas om.

Jag måste bara vända mig om.

Läs även andra bloggares åsikter om aberdeen, prosa, beach 2010

”In Sweden, we sing a song called ”Vintern rasar’”

I fredags firade jag valborg med ett dussin finländare (de kallar det för ”vappu”, och jag misstänker att ordet är inspirerat av svenskan, eller kanske walpurgis). Jag förstod ingenting. Det var rätt så intressant.

Jag har insett att svenskar i utlandet är rätt så unika i det att vi inte söker oss till varandra – snarare är det så att vi söker oss bort från andra svenskar så mycket som möjligt. En svensk jag mötte här för några månader sedan vägrade till och med att prata svenska, vilket jag tyckte var att ta i lite väl mycket.

Tussa ihop två finländare utomlands däremot, och de kommer vara som i sin egen lilla värld i flera timmar. Samma sak gäller för fransmän, italienare, spanjorer och polacker. Det verkar som om de känner en ganska stark solidaritet med varandra när de träffas i utlandet. Jag har inte riktigt upplevt det från andra svenskar, och jag har nog själv gjort mig skyldig till att aktivt välja bort svenskt umgänge.

Oftast är jag  ändå rätt så nöjd med det valet. Jag brukar säga att jag kan umgås med svenskar i Sverige, men här vill jag fokusera på att lära känna folk från andra länder. Men jag ska inte ljuga: det hade varit trevligt att ha känt någon annan som kunde orden till ”Vintern rasar” i fredags.

Läs även andra bloggares åsikter om valborg, vappu, utlandssvenskar, fest

Det finns en speciell plats i helvetet för britter som inte hjälper andra britter

Britterna är fatalister. Det är förvisso inte ovanligt i demokratiska val att oppositionen överdriver den sittande regeringens brister eller de negativa effekter som följer av deras beslut, men i Storbritannien har udden – just nu i de konservativas händer – riktats mot själva landet och den allmäna stämningen i Storbritannien. De kallar det för ’Broken Britain’, en fullständigt vidrig slogan som används av de högervridna tidningarna the Sun, the Daily Telegraph och, för de som föredrar att tänka med reptilhjärnan, the Daily Mail.

Ekvationen är enkel: man tar en kontroversiell fråga som till exempel tonårsgraviditeter, invandring eller ungdomshuliganer och påstår att alla dessa saker är konsekvenser inte av brister i socialpolitiken utan av förslappning av moral och disciplin. Om en ung kille – gärna med utländskt påbrå – rånar en tobaksaffär är det inte för att han tycker sig vara i ekonomiska omständigheter som kräver det, utan för att han inte kallat sina lärare sir eller aldrig fått ett ordentligt kok stryk som skulle lärt honom att visa respekt, för bövelen. Någon annan förklaring får inte finnas, speciellt inte om den förklaringen skulle inbegripa att man faktiskt skulle hjälpa den unge killen innan han rånat butiken genom att till exempel se till att han kan gå till en skola som inte faller samman, att han bor under någorlunda drägliga omständigheter och att det finns en arbetsmarknad för honom att kliva ut i så småningom.

Det är inte det ’Broken Britain’ handlar om. Det handlar om att definiera äkta britter som en begränsad sektion av samhället och exkludera brottslingar, de promiskuösa och de som bara ser lite annorlunda ut. Det handlar om att skapa ett medienarrativ som går ut på att ställa vi – britterna – emot dem – alla andra – och på så sätt frigöra sig från något som helst gemensamt ansvar. Det är tendentiöst, fatalistiskt och fullkomligt vidrigt.

Läs även andra bloggares åsikter om Storbritannien, Daily Mail, brittiskt val, conservatives

Släng dig i väggen, Phileas Fogg

Jo… hej. Det var några veckor sen sist. Jag kan väl börja med att säga att jag är tillbaka i Aberdeen, och det är ingen liten bedrift. Som ni kanske kan gissa påverkades jag av en viss isländsk vulkan när jag skulle åka hem. Jag fick lösa det på ett annat sätt.

I tisdags kväll tog jag en nattbuss från Stockholm till Oslo. Jag kom till Oslo tidigt på morgonen och spenderade dagen där. Det var kul, fast Munch-muséet var stängt. Sablans snikna norrbaggar. Sedan tog jag ett flyg från Gardermoen till London Gatwick – och efter det hade jag inte bokat något mer av min resa.

Så direkt efter att jag stigit av planet gick jag till tågbiljettluckan och frågade med myndig stämma:
”Finns det några biljetter till Aberdeen?”
”Nej,” svarade kvinnan i luckan.
”Nåväl,” sade jag, ”hur långt norr kan ni ta mig?”

Biljettförsäljarkvinnan, som liksom de flesta inom servicenäringen i Storbritannien verkade vara av östeuropeiskt ursprung och talade tämligen knackig engelska, begrundade sin dator en stund innan hon svar’te att till Edinburgh, via London, skulle hon minsann kunna frakta mig.

”Tipptopp,” sade jag, ”och hur mycket kommer denna resa kosta mig?”
”Etthundraarton pund,” sa biljettförsäljarkvinnan med ett leende.
”Kära jestanes!” utbrast jag i en lapsus av profanitet. ”Men nöden har ingen lag!”

Jag köpte biljetten och tog tåget in till London, där jag sedan letade upp nattåget till Edinburgh och stolt traskade fram med min etthundraartonpundsbiljett till biljettkontrollmannen.
”Varsågod!” deklarerade jag.
”Har du någon reservation?” frågade biljettkontrollmannen.
”Va? Nej… men jag har en biljett.
”Tyvärr, tåget är fullt.”

Efter att jag återfått fattningen blev jag informerad om att det fanns en buss som skulle gå till Glasgow. Så för den andra natten i rad befann jag mig på en nattbuss. Tänka sig.

Mycket mer intressant än så är inte min berättelse. Jag kom fram till Glasgow sju på morgonen på torsdagen, köpte en tågbiljett till Aberdeen och var där klockan tio. Något senare upptäckte jag att jag hade svårt att stödja på min vänsterfot. Det verkar som om jag någonstans under resans gång trampat så snett att jag stukat foten. Jahaja. Annars mår jag bra.

Och jo, jag lovar att mitt nästa inlägg kommer vara mer sammanhängande. Världsapromiss.

Läs även andra bloggares åsikter om vulkanresa, oslo, london, glasgow, tåg, buss

Hemvändardagar

Kära Sverige,

Jag har varit hemma sedan i måndags. Under den tiden har jag fått två brev i posten. Det första var min skattedeklaration, som helt sonika meddelar att jag måste betala 2 000 kronor i kvarskatt. Det andra brevet var en inbjudan till en ny nattklubb som arrangeras av Linda Rosing. Jag vet inte hur Linda Rosing känner till min adress, men det är väl trevligt att hon tänker på mig.

Dessutom, kära Sverige, är du fortfarande till hälften täckt av snö. Alla jag möter verkar lite hålögda, som om de gått igenom något ofattbart traumatiskt de senaste tre månaderna. Kort sagt, det känns verkligen som hemma.

Tack, Sverige.

Läs även andra bloggares åsikter om sverige, deklaration, brev, snö

The only living boy in Aberdeen

Hillhead är vanligtvis hem för 2500 studenter. Vanligtvis. Men vårterminen tog slut i fredags, och kontrasten är slående. Det är jag och stäpplöparna liksom. Butiken är stängd. Puben har fler personer bakom bardisken än framför den. Datorsalen är helt tom och skrivaren är trasig.

Det säger något om vilket sorts universitet det här är, tycker jag. Något jag har reagerat på är hur få Aberdönare* det är som går på universitetet i Aberdeen. Alla kommer vi från någon annanstans: Glasgow, London, the Isle of Wight, Irland, Tyskland, Luxemburg, USA, Kanada, Sverige… Kul under terminerna, men på loven blir Aberdeen en spökstad. Min del av Aberdeen i alla fall.

Kanske säger det också något om hur jag har vant mig vid att ha folk omkring mig hela tiden. Innan jag kom hit var jag ganska bekväm med att vara själv – lite enstörig, nästan. Nu har jag blivit någon som tycker det är lite konstigt att stanna inne en lördagkväll och titta på kostymdramer på BBC Two.

På min anslagstavla har jag satt upp ett citat från 1600-talsförfattaren John Donne, dels för att jag är en pretentiös jävel och dels för att jag tycker det är väldigt vackert skrivet.  Ni vet nog vilket citat jag menar, den där han säger att ”ingen människa är en ö”. Tror ni att han möjligtvis talade om vikten av att ha någon att supa  med?

*Ja, ni läste rätt. Aberdönare. Egen översättning från engelskans ”Aberdonian(s)”. SAOL, lämna en kommentar så kan vi diskutera mina kommande royalties.

Läs även andra bloggares åsikter om aberdeen, påsklov, john donne, universitet

Bob Marley vet ingenting om Margaret Thatcher.

När jag lämnar in min uppsats om brittisk politik som undersöker huruvida New Labour har inspirerats av Margaret Thatcher, och som är fantastiskt, osannolikt dålig kommer jag att tänka på något en författare – jag kommer inte ihåg vem – en gång sa: ”En bok blir aldrig färdigskriven, utan bara övergiven.” Eller något liknande i alla fall.

Det är så det känns när jag lämnar in min uppsats om brittisk politik som är parodiskt, förbluffande usel. Sedan väljer blandningen på Spotify att spela Bob Marley. Bob sjunger don’t worry about a thing, ’cause every little thing’s gonna be alright.

Håll käften, Bob.

Läs även andra bloggares åsikter om uppsats, politik, margaret thatcher, bob marley, citat

Skottland, skottarna och därför

För ett tag sedan skrev jag om skotsk självständighet. Igår pratade jag med en SNP-medlem som gav mig en väldigt intressant syn på det hela:

”Just nu vore det ekonomiskt vansinne att separera, men i princip är jag för självständighet. Skottland och England är två olika länder, det är bara så det är.”

Läs även andra bloggares åsikter om skottland, självständighet, politik